För visst gör det ont när trollen spricker i solen

Bild

Det är någonting speciellt med årets varmare månader. Något speciellt med den tiden på året då allting vaknar och sträcker upp sina taniga armar mot solen. Det är som om världen tar sitt första andetag. Men, som Karin Boye vist sa: “[…] visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?

Bild

För vi tvekar. För en sekund så tvekar vi, med våra famlande bambi-steg uti våren, uti sommaren. För även om trollen spricker i solen så syns för ett ögonblick alla de sprickor vi gömt bort i vintern. Så för en sekund tvekar vi, håller krampaktigt tag om skuggorna tills, likt pilar, solsstrålar skjuts in genom våra fönster.

Bild

Då öppnar vi långsamt våra ögon och låter dem vänja sig vid ljuset. Det gör ont, men när vi tar våra första andetag av solsken sprider sig längtan ned i våra fingertoppar likt sockerdricka, smärtan är bortglömd tills nästa år och för några ögonblick så lever vi. Vi lever saltvatten och virrlycka och skratt tills endorfinerna gör oss snurriga. Vi levar barfota och barbacka och rider på livet utan tyglar för trollen spricker i solen och utan den extra vikten är vi fria att leka.

Bild

Vi tar våra första steg, våra famlande bambi-steg mot ljuset och låter trollen spricka. Vi startar något nytt, vi rör oss frammåt – vidare. Vi skapar och undersöker, gör fel och reser oss. Vi ser vad vi får plats med mellan soluppgångarna och hoppas på det bästa.

Det är jag som är Tossilago och det är här jag försöker att förvara min förvirring.

Välkommen till min blogg!

Advertisements